Detta är Granen med stort G. Granen som skulle bli min stora stolthet, men som blev mitt fall...



Jag och Kullberg skulle hugga våra egna granar hos Sigrid. Vi lånade släp och körde ner till Sigrids skog i värsta snövädret, tidigt en söndagsmorgon. Glöggen och pepparkakorna var med och varma kläder på. Spännande!!! Det kändes genuint på nåt sätt att hugga sin egen gran. Lite Astrid Lindgren-känsla över alltihop. Så här gick det till:

Vi kommer fram till skogen, parkerar, greppar yxan och börjar gå.
Vi går och går och går. Tittar på granar. Går längre. Tittar på ännu fler granar osv. Efter en lagom lång promenad står den plötsligt framför mig. Den perfekta Disney-granen. Liten, tjock och sådär amerikansk som man ser på tv.

-Bravo!!!

-Splendido!!!

-Honom ska vi haaaaa!!!!

Hugg hugg hugg. Slit och släp och dra... Pust och stånk och stön... Upp på släpet, ner med glöggen och hem igen. Släpper av Kullberg och hennes gran. Kör hem och parkerar på trottoaren utanför porten. Går bak till släpet och blir konfunderad...  Inte kan väl granar fortsätta att växa efter det att man huggit ner dem? Och även om de kunde det skulle det väl inte gå så här fort? Konstigt... Drar ner granen från släpet och in i hissen. En sträcka på 4 meter. det tar 10 minuter.

Åker upp till 4 våningen. Efter ytterligare10 minuter är granen ute ur hissen. Tar sen hissen ner till 3 våningen och går upp till 4 eftersom granen ligger mellan mig och min ytterdörr och jag kommer inte förbi. Låser upp dörren och öppnar. Ropar på El Sambo som ligger och sover (det var fortfarande ganska tidigt). Han kommer upp, tittar ut på Granus Gigantus och säger trött"Du är fan inte klok". Går sen och lägger sig igen.

Hmmm... tänka tänka tänka... Jag inser snabbt att om jag helt sonika börjar dra granen in i lägenheten och in i vardagsrummet kommer jag att riva ner såväl hallspegel som tapeter. Hämtar därför ett påslakan modell gammalt. Trär ena hålet (som man sticker in handen i när man bäddar) runt roten på granen och drar sen hela påslakanet över granen. Binder runt med400 meter hushållssnöre för att "slimma till" granen en aning och får sen in den i vardagsrummet utan större ansträngningar. Jag har nu kåda i öronen, barr i näsan och små elaka stickmärken på 78% av kroppen. En sisådär 35 minuter har gått sen jag lämnade hissen.

Väl inne i vardagsrummet ställer jag granen i julgransfoten och skruvar åt skruvarna.

Granen välter.

Jag reser den upp, skruvar skruvarna hårdare och släpper.

Granen välter igen. #%&&*"##¤

Astrid Lindgren-känslan från tidigare har nu bytts ut mot en patetisk "Päron-till-Farsa"-stämning.

Ett diffust minne från en dimmig fysiklektion i grundskolan kommer så smått krypande... det var visst något med stödyta...

Vid det här laget kommer El Sambo in i vardagsrummet. Han ser trött ut. Jag tror inte det beror så mycket på att han nyss vaknat. Det handlar nog mer om det spektakel som utspelar sig i hans vardagsrum. Ser på honom att han inte tänker nominera mig till nåt Nobelpris...

För att göra denna långa historia något kortare så här mot slutet så fick El Sambo ta med sig julgransfoten till jobbet, svetsa fast 90 cm långa plattjärn i kors undertill för att foten skulle klara av att hålla min mastodontgran.

Granen stod grön och grann i stugan hela julen ändan till 20 dag Knut. Då skulle den ut. El Sambo lämnade hemmet.

På fullt allvar.. så här fick jag ut granen...

Jag skakade av varenda litet barr, sopade upp dem efter hand och fyllde ett par kassar. Själva skelettet blev sedan till flis med hjälp av Mr G's enorma sekatör. Ett antal kassar och några vändor till soprummet senare fanns inte ett spår kvar av denna Gran-parodi.

Jag är numera, för alltid, förbjuden av min sambo att hugga gran själv.