När dansband spelar ska man dansa. Inte lyssna.

Därför har dansband arbetat fram ett sound som inte stör. Som inte sticker ut. Dansbandssångare ska inte märkas. Låtarna ska inte plötsligt byta tempo. Det ska flyta på så att vi kan dansa.

Det är inget fel med det, som Seinfeld brukar säga. Det är själva idén med dansband. Verka men inte synas.

Men i ”Dansbandskampen” ska kulissen plötsligt ha huvudrollen. Inte konstigt att en del verkar bortkomna.

Naturligtvis låter det olika om olika dansband. De kan vara duktiga på skiftande sätt. Som det finns olika smaker på mineralvatten. Men det är fortfarande vatten. Inte vin.

Banden har olika profil, precis som de har olika scenkläder. Scenkläderna gör dansbandet.

Kostymer kan de tävla i. Kavajslaget. Kavajkampen.

Låt oss säga att det kommer en ny populär sång, en som sprids på alla listor runt världen och spelas i alla radiostationer tills man kan den utantill. Sådana sånger brukar ofta tolkas av andra, och de spelas också av dansband som vill ha med aktuella hits i sin repertoar.

En artist som Anna Ternheim försöker då sätta sin egen prägel på låten. Tillföra så mycket av sin egen personlighet som möjligt. Men ett dansband som ska spela sången gör tvärtom. De tar bort så mycket personlighet som möjligt. Gör den så utslätad de kan för att den ska passa in i dansen.

Det är som skillnaden mellan en konstnär som gör tavlor och en målare som målar husväggar.

När du vill ha en jämnt fint struken vägg som står emot allt slit, en professionell hantverkare, så väljer du en duktig målarfirma. Du ringer inte Picasso.

Dansband är som de där väggmålarna. De spelar musik som fyller en funktion. Som är en bra bakgrund. Inget man ska titta på eller lyssna på.

Därför finns det en motsägelse i att dansbanden ska tävla mot varandra. Ska lyfta fram sin originalitet och sin personlighet. Sidor som de normalt sätt försöker hålla nere.

Jag har många gånger dansat till Benny Anderssons Orkester och det går utmärkt. Helen Sjöholm och Tommy Körberg är stora artister och utmärkta sångare. Men orkesterns problem som dansband är att de är för bra. Det blir mer konsert. Många som kommer till deras spelningar står hellre och lyssnar.

I tv:s ”Dansbandskampen” kan man också se att många på dansgolvet i Strängnäs stannar upp när något av dansbanden försöker vara för personliga i sina tolkningar. För då blir det inte lika dansbart.

Jag förstår att det finns fans som vill äga skivor med dansband och som tycker mer om vissa dansband än om andra. Det finns dansbandssånger som skär igenom den där jämntjocka anonymiteten, som hittar en nerv och berör trots alla begränsningar.

Men hela idén med dansband är ändå: De ska inte märkas.

Och därför blir det lite konstigt när de plötsligt ska tävla och visa hur speciella de är. Det är inte deras vanliga jobb.

Och därför blir det lättast för tittarna att hela tiden rösta på samma dansband. Om och om igen.

De är välbekanta och ser trevliga ut.

Hur de låter? Som alla andra.